Klivet mot drivet

Bloggtexten till poddavsnittet “#4 Klivet mot drivet”:

Vissa dagar längtar man extra mycket efter Norrbotniabanan. I fredags var det en sådan dag för mig. Då gjorde jag en veritabel turné längs kusten: från examensfirande i Luleå, mellanlandning i Piteå och konferens i Skellefteå innan jag till slut nådde hemmet utanför Umeå efter klockan nio. Tänk om man bara hade kunnat kasta sig på tåget, jobbat och läst innan nästa stopp. Jag kan intyga att kusten kändes lång!

Vilken betydelse kommer Norrbotniabanan att ha för oss?
Den kommer självklart att bli en drivkraft för nöjen, arbeten och studier. Men hur? I de nationella kulturpolitiska målen står det klart och tydligt att ”alla ska ha möjlighet att delta i ett kulturliv som präglas av mångfald och hög kvalitet oavsett i vilken del av landet man bor. Det ska också vara möjligt att verka och förkovra sig som kulturskapare i hela landet. Ytterst är syftet att se till att det blir mer kultur till fler i hela Sverige”. Det är klart att Norrbotniabanan kommer att göra skillnad, men vi måste tänka inåt landet också.

Som ung fick jag ofta gå på teater i min hemstad Kiruna. Teatrar från Stockholm kom på turné flera gånger om året trots avståndet på 120 mil mellan de båda städerna. Jag minns särskilt föreställningarna Pampen, Vildanden och Jesus Christ Superstar, där de första och sista var fantastiska medan Vildanden var det mest beige jag sett någon gång. Som tur var hade jag en pelare snett framför mig att luta huvud mot. Att teatrarnas turnéer kom och gick var så självklart på den tiden. De var ett livselixir som dessutom fick Stockholm att kännas väldigt nära. Jag tror att både kommunen och LKAB hade stor betydelse för det dynamiska kulturlivet. Men någon annan vet kanske mer?

Idag är kultur lika viktigt för Region Norrbotten. Så här skriver man:
”I Norrbotten finns det förutsättningar för konstnärligt skapande. Med framtidstro och god självkänsla skapas ett attraktivt län med brett kulturutbud och stort livsutrymme dit du vill komma, där du vill stanna, vara delaktig och bidra.”

När man tänker på skådespelare och även andra kulturutövare får man en känsla av att vägen förbi Stockholm är ett absolut måste för att utvecklas och göra karriär. Men tänk om det inte var tvunget att vara så. Tänk om det fanns en möjlighet för dem att bli kvar på orten och ändå ha alla möjligheter till en spännande karriär. Det scenariot kanske bara är en Norrbotniabana bort? Kulturen finns där som självklar ingrediens när vi talar om att bygga attraktiva samhällen. Och givetvis blir Norrbotniabanan ett viktigt verktyg. Men när vi kikar på hur de statliga medlen fördelas ser vi att en stor del går till Stockholm och betydligt mindre ut i landet. Enligt en rapport från ”Hela Sverige ska leva” gick 44 % av den statliga kulturbudgeten på 26 miljarder till Stockholm. Kanske inte så konstigt med tanke på Kungliga Operan, Kungliga Dramatiska Teatern och de många museer som finns där. Men frågan är kanske både om det behövs mer pengar och om vi måste göra något mer eller jobba på något annat sätt?

Min personliga uppfattning är att vi tar kulturen för given. Den ska bara finnas där! Utövarna ser ju ut att ha det så roligt och det verkar ju så enkelt att bara gå och ställa sig på scenen eller framför mikrofonen och vips så är det klart! Men så är det ju naturligtvis inte. Det som för oss uppfattas som ett rent nöje är ju resultatet av hårt och krävande arbete. Kanske måste vi börja ändra vårt hållningssätt till kulturen och ta med den mer aktivt i beräkningarna när man planerar för exempelvis bostäder. I samma rapport står också att läsa att hushållen lägger 50 miljarder på kultur varje år. Den siffran om någon säger en hel del om vår längtan och vårt behov av kultur. Men når kulturen alla, har alla råd och finns det tillräckligt med medel för kulturarbetarna att utvecklas i norra Sverige?

Ett annat viktigt område är utbildning
Med Norrbotniabanan kommer man att kunna nå något av de tre universiteten under 45 minuter längs sträckningen, vilket är mycket positivt. Vissa människor är inte medvetna om att vi har två universitet i Umeå. Här finns både Umeå Universitet och SLU som brukar kallas Sveriges längsta universitet. Det har visserligen sitt högsäte i Uppsala men den skogliga utbildningen ligger i Umeå.

Men, säger näringslivet när jag pratar med dem, det är viktigt att utbildningarna och studenterna finns nära näringslivet. Skellefteå som ser ut att fullkomligt explodera på näringslivssidan vill se att studenter redan under utbildningstiden på något vis sätter fötterna i Skellefteå för att lära känna staden. Något som ökar möjligheterna att studenterna stannar i staden efter utbildningen. Det ska också vara naturligt att praktisera hos näringslivet i Skellefteå och andra orter utanför universitetstäderna under utbildningstiden. Med Norrbotniabanan skulle det inte vara några problem alls för studenter i Umeå och Luleå att praktisera i Skellefteå.

Kikar man på den eftergymnasiala utbildningsnivån i WSP:s senaste rapport ”Regionernas kamp” ser vi att vårt kuststråk ligger på samma nivå som övriga universitetsstråk. Att avstånden spelar roll syns tydligt då Skellefteå har lägre högskoleutbildning än de båda universitetsorterna. Får lite dåligt samvete då jag ibland, helt riktigt, påpekar att Skellefteå har lägre högskoleutbildning än de båda universitetsorterna, men glömmer att lägga till att Skellefteå ligger väldigt högt generellt sett. Det ska bli spännande och se hur detta förändras med Norrbotniabanan.

I förlängningen är utbildningen väldigt viktigt för att man ska bli kvar i något av länen
Platsen spelar mindre roll då arbetspendling med tåg blir möjlig. Ganska nyligen släppte Region Norrbotten en rapport som pekar på att fram till 2025 fattas det 51 000 anställningar! Läget ser faktiskt nästan likadant ut i Västerbotten. Det låter ju otroligt positivt men skapar en hel del bekymmer eftersom Norrbotniabanan ännu inte finns på plats. Idag arbetspendlar vi kortare sträckor än i övriga Sverige pga av de långa avstånden. Detta kommer ju att helt förändras när banan är på plats. Idag är det ingen arbetsgivare i Örnsköldsvik som höjer på ögonbrynen vid anställningsintervjuer om den arbetssökande bor i Umeå. Det behövs inte längre några frågor om hen ska bil- eller busspendla eller om hen måste flytta på sig. Att bo och arbeta på olika platser i stråket mellan de båda städerna skapar inga problem eftersom det är så enkelt och smidigt att pendla.

I den tredje mest tätbefolkade regionen efter storstäderna finns det alltså gott om folk, infrastrukturen är på väg att förstärkas, bostäder byggs, kulturutbudet stärks och det finns gott om jobb. Men hur går det med jämställdhetsarbetet?
Varför bry sig om det, kanske någon undrar. Läste nyligen en artikel i DN som berättade att barnafödandet aldrig varit så lågt som det är nu i Japan. Landet hade visserligen 128 miljoner invånare i början av 2000-talet men har sedan dess minskat med en miljon invånare. År 2016 var första gången sedan 1899 som mindre än en miljon barn föddes i Japan. En viktig faktor anses vara det bristande jämställdhetsarbetet. En klok person har sagt att måttet på ojämställdhet är ett mått på förlorad utveckling.

De globala målen pekar på att ”den ojämna fördelningen mellan kvinnor och män av det obetalda hem- och hushållsarbetet utgör ett stort hinder för kvinnors och flickors möjlighet att utbilda sig och delta på arbetsmarknaden och i samhället på samma villkor som pojkar och män. ” Så vill vi inte ha det. Flera företag har ambitiösa jämställdhetsprogram men när man lämnar arbetsplatsen går man ut i ett samhälle där jämställdheten släpar efter. Men arbetar vi vidare med jämställdhetsfrågorna för samhället i stort då kommer vi att se ett ökat välstånd och med den en ökad tillväxt.

När Eva och jag är klara med Almedalen stundar en lång härlig semester. Härligt i den bemärkelsen att Norrbotniabanan nu åter är inne i den nationella transportplanen. Jag tycker att vi sitter ganska säkert framöver. Givetvis kan allt hända men med åren har vi byggt en allt starkare ställning kring Norrbotniabanan:
Först gjordes samtliga järnvägsutredningar klara med gemensamma krafter, sen kom Norrbotniabanan med i det Europeiska stomnätet för järnväg som ska stå klart till år 2030. Därefter kunde vi söka pengar för planeringen och nu helt nyligen kom Norrbotniabanan med i den Nationella transportplanen samtidigt som regeringen begärde att EU-kommissionen ska föreslå en förlängning av en av de nio stomnätskorridorerna från Stockholm till Kiruna Narvik och Haparanda-Torneå. Det betyder att vi nu finns med i de två absolut viktigaste delarna i EU:s infrastrukturnät. På hemmaplan står näringslivet, inte minst LKAB, SSAB, Boliden och Svea skog, tydligt och pekar på behovet av en utbyggnad av Norrbotniabanan. Nu återstår politiken och där är det viktigt att vi var och en ställer krav på våra politiker. Tydliga krav på att de ska arbeta för bygget av banan.

Många härliga sommarhälsningar, Elisabeth Sinclair

PS. Glöm inte att kika på vår kampanjsida, byggnorrbotniabanan.nu, där vi då och då lägger ut information om vart våra partier står i frågan om Norrbotniabanan. Har du ytterligare frågor gällande det som sägs i podden och här i bloggen eller som du stött på någon annanstans får du gärna mejla oss på info@norrbotniabanan.se