Bloggtexten till poddavsnittet #9:2 Umeå-Skellefteå:

Poddinspelningarna, där vi rör oss längs Norrbotniabanans sträckning, ger en insikt i att man inte sett allt i sin närmiljö. Samtidigt som jag pekar på spännande saker i Umeå med omnejd tar Eva mig på en guidning i Bureå och till banans tänkta överfart över Skellefteälven. Tillsammans har vi traskat runt i Robertsfors och dess spännande historia och plötsligt slås jag av hur mycket det finns kvar att se, och det i min närhet. Besökt eller inte, alla dessa platser finns under mina vingar, mitt Västerbotten och mitt Norrbotten.

När vi står vid infarten till Bureå vid E4:an intill platsen för Bureås blivande resecentrum tittar jag noga. Inom tio år kommer platsen att vara så förändrad att vi inte ens kommer att komma ihåg exakt var vi stod denna dag. Jag vet. Det var likadant under bygget av Botniabanan då jag häpnade över hur förändrat landskapet blev under själva byggtiden. När skogen avverkades försvann alla stora träd som tidigare fungerat som riktmärken och där grävskopan gick fram blev kullar till diken och tvärtom. Det blir med andra ord väldigt stökigt under byggtiden, men när järnvägen väl är på plats återfinner sig lugnet igen och järnvägen smälter in i det nya landskapet. Många gånger, under bygget av Botniabanan, funderade man på hur det skulle kännas när banan väl var på plats, skulle man spricka av stolthet varje gång ett tåg körde in på stationen eller skulle man tänka på hur det såg ut under byggtiden? Nej, det blev inget av det. Botniabanan är idag en del av min vardag, jag kliver på och kliver av tåg som om banan alltid funnits där. En märklig känsla. Och tänk att det kommer att bli så även längs Norrbotniabanan.

Det är väldigt vackert när vi kör in i centrala Bureå med sommargrönskan. Vi tar ett snabbfika på Torparen och jag sneglar över till skolgården och slås över att det är en ganska stor skola med tanke på de många eleverna som rör sig ute på skolgården. Eleverna låter glada och man blir påmind om den härliga känslan när sommarlovet nalkas. Ett stenkast därifrån ligger det vackra Hembygdsgårdsområdet. Läser om det spännande släktforskarevent som går av stapeln i augusti med Buresläkten i fokus. Många gånger har man hört talas om Buresläkten, men jag har aldrig varit här. Jag kan liksom checka av ännu en punkt på min lista att göra i livet. I bakgrunden reser sig den magnifika kyrkan med det 56 meter höga tornet som har en lökkupol med spira. Är inte det ovanligt? Tänk en så vacker ort med närhet till havet och samtidigt bra pendlingsavstånd till flera större orter, vem skulle inte vilja bo här?

Rebecca Bohman, Fysisk planerare, Skellefteå kommun

Det slår mig att vi behöver bli än bättre på att berätta om vilka fina boendemiljöer vi har att erbjuda.

Funderar på de långa avstånden i norr och tänker på barndomens resor där det gällde att hålla bilen rullande för att komma fram inom rimlig tid. Vid den obligatoriska fikapausen tryckte vi fort i oss korvmackorna och den varma mjölkchokladen för att resan skulle kunna fortsätta. Allt för att resan skulle bli så kort som möjligt. Tänk vilka förändringar det blir med Norrbotniabanan då vi kan arbeta, läsa och ta en fika under resans gång utan att behöva sitta fast bakom ratten. Så underbart härligt!

Innan vi når Skellefteå gör vi ett stopp intill den plats där Norrbotniabanan sedan kommer att korsa Skellefteälven. Vi är nära staden men ändå på landsbygden, en kombination som i längden kan visa sig vara ett vinnande koncept. Med större växande städer som Skellefteå får vi ett bättre utgångsläge för boende och inflyttning till landsbygden. Ännu finns många utmaningar kvar, men vilka är Skellefteå kommuns visioner?

Lorents Burman, kommunalråd, Skellefteå

Redan nu syns flera byggkranar i Skellefteå och jag inte bara anar utan vet också vilket spännande tillväxtskede Skellefteå befinner sig i. Vilka är utmaningarna och hur ska de lösas? Vi pratade med Kristina Sundin Jonsson, kommunchef Skellefteå.

Kristina Sundin Jonsson, Kommundirektör, Skellefteå

Vår resa längs Norrbotniabanans sträckning får mig som sagt att inse hur mycket som finns kvar att se och det i min närhet. Så många gånger har jag inte, halvvägs till hemmet, sett den lilla handskrivna skylten med ”Badplats med sommarcafé” på, men aldrig vikt av för att göra ett besök. I sommar får det bli en riktig hemester (hemmasemester) med spännande utflykter i min närhet på elcykel. Jag måste göra ett besök dit skylten pekar.

På återhörande, Elisabeth Sinclair, projektledare Norrbotniabanegruppen

PS Och nej, jag pendlar inte flera gånger om dagen mellan Umeå och Skellefteå som det sägs i podden… Det blir veckopendling onsdag till fredag för det mesta.