Blogg | 4 juni, 2018

Det ska vara gott att leva! I hela Sverige.

Lusthusbacken i Piteå, naturstaden Kronan i Luleå. Vackra namn som väcker intresset, eller hur? Men också två konkreta bevis på att det byggs mycket i norra Sverige. Glädjen blir ännu större när man inser vilka fördelar Norrbotniabanan för med sig. Banan gör det enklare att bo här och jobba där. Eller tvärtom. Och kommunerna har redan lagt in de nya bostäder som de kommer att behöva när banan är på plats, i sina bostadsförsörjningsplaner. Fram till 2035 beräknas över 42 000 bostäder byggas. I den senaste uppdateringen, då vi räknade med att Norrbotniabanan är på plats runt år 2030, får vi komplettera med ytterligare 7 000 bostäder. Men det är värt att säga det igen: Järnvägen är bara ett verktyg för att uppnå våra mål. Ett blomstrande norra Sverige kräver samarbeten på längden och tvären, över kommungränser, mellan städer och näringsliv och mellan universiteten. Ett exempel på detta är Umeå och Örnsköldsvik som 2012 ingick ett samarbete med målet att ha en gemensam arbetsmarknad år 2020.

När järnvägen byggdes ut i Sverige för 100 år sedan fanns förhoppningen att nya samhällen skulle växa fram längs järnvägen. Det skedde i södra Sverige och till viss del i norr med alla järnvägsknutar. Men i norra Sverige fanns och finns fortfarande de stora behoven längs kusten. Där fanns och finns fortfarande de stora industrierna och där fanns och finns merparten av befolkningen i Västerbotten. Trots detta drogs järnvägen en bit inåt landet, långt från kusten. Visst medförde den vissa förbättringar då de stora industrierna kunde transportera en del av sitt gods på järnvägen, något som i sin tur knuffade samhällsutvecklingen i rätt riktning. Men problemet har ändå kvarstått och ända sedan dess har regionernas företrädare höjt sina röster för en kustjärnväg. Och efter så lång tid borde ju behoven av den ha hunnit bli både utredda och bevisade, eller hur? Underlagen om de mervärden som en ny järnväg för med sig har vuxit sig allt större och viljan att nyttja en ny järnväg är stor. Mycket stor.

Men hur är det med vår självbild och omvärldens bild av norra Sverige?
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att vi är så få i norra Sverige och att man måste lösa problemen för de många människorna i södra Sverige först. Med det resonemanget hamnar vi i ett läge där turen för norra Sverige alltid får komma sen. Dessutom bygger resonemanget till största del på ren okunskap. Om vi tittar på de större orterna längs Norrbotniabanan ser vi att tätorterna tillsammans utgör över 195 000 personer (Luleå 43 574, Piteå 23 067, Skellefteå 35 516, Robertsfors 6 784, Umeå 86 311).

Jämför vi med en motsvarande tågsträcka söderut där tågen stannar (förutom storstäderna Stockholm, Malmö och Göteborg) har vi exempelvis sträckan Södertälje till Skövde som är 30 mil, med en restid på 1 timme och 44 minuter. Orterna där tåget stannar har tillsammans 130 609 personer i tätorterna. Ännu längre söderut har vi sträckan Lund–Nässjö som är 25 mil med en restid på 1 timme och 44 minuter. Här bor totalt 143 236 personer i de fem tätorterna som tåget stannar vid. Är det rimligt att vi har dagtågstrafik mellan Lund och Nässjö eller Södertälje och Skövde? Självklart är svaret ett rungande ja! Men ett lika rungande ja blir svaret på frågan om dagtågstrafik även behövs mellan Umeå och Luleå.

För oss som längs norra Sveriges kust betyder den förkortade restiden som Norrbotniabanan innebär så otroligt mycket. Och vi måste prata om vad den innebär i praktiken. Jag kollande sträckan från Stockholm till Luleå i tågtidtabellen och ser att det tar 6 timmar längre att åka tåg från Stockholm till Luleå, jämfört med restiden från Stockholm till Umeå. De sista 27 milen mellan Stockholm och Luleå tar alltså 6 timmar. Jämför detta med sträckan Stockholm–Göteborg som är 47 mil och tar 3 timmar och 15 min.

Det är helt enkelt en orimlig skillnad i ett land där den politiska ambitionen sägs vara att hela Sverige ska leva. Upp till bevis, säger vi. Bygg Norrbotniabanan!

Varför tar planeringen sååå lååång tid?
Kanske är det sant, det jag hörde en gång, att när järnvägen planerades i begynnelsen var det några få män i ett rum som drog upp linjerna för järnvägens dragning genom Sverige. I några enstaka fall kunde de ändra sig. Vid ett tillfälle, sägs det, protesterade en bygd mot att deras by planerades bli en av järnvägsknutarna. Byborna visste minsann att rallarna skulle ”ta” deras döttrar och bad därför om att järnvägsknuten skulle läggas någon annanstans. Den hamnade då i nästa by med den konsekvensen att alla flyttade dit då jobben skapades där. För den protesterande byn blev resultatet en tynande tillvaro.

Även idag väcker järnvägens dragning starka känslor. Något vi kunnat läsa om i tidningarna de senaste veckorna. Men nu för tiden får vi vara med och det är viktigt att alla som kan är delaktiga och engagerade i planeringsprocessen. Dels för att föra fram sina egna önskemål och dels för att Trafikverket behöver allt underlag de kan få för att allt ska bli så bra som möjligt. Det är många steg som ska gås igenom och avstämningar sker kontinuerligt med näringsliv och allmänheten genom bland annat samrådsmötena.

Idag görs planeringsprocessen i ett svep, men tidigare var processen uppdelad i minst två steg. Första steget var att dra upp järnvägskorridoren längs kusten, en korridor med varierande bredd i vilken järnvägen måste placeras. Korridorerna är skyddade enligt lag och du får inte bygga till eller bygga nytt inom dessa korridorer såvida du inte är beredd att själv stå för rivningskostnaden om järnvägen dras just där.

Hela järnvägskorridoren för Norrbotniabanan (pdf)

Samtliga korridorer för Norrbotniabanan var klara och godkända 2011 men sen tog det stopp i planeringsprocessen vilket var mycket olyckligt. Vid flera tillfällen har företag avstått från att etablera sig på en ort eftersom korridoren ibland går genom attraktiva områden för näringslivet. Piteå förlorade 30 arbetstillfällen på ett bräde när ett företag inte fick bygglov i ett industriområde och därför valde en annan ort för sin etablering.

Samarbete och samarbete
Redan nu har kommunerna mellan Umeå och Skellefteå påbörjat ett samarbete för att förbereda sig för den kommande järnvägen. Och viljan finns. Ett tydligt exempel är ju Northvolts etablering. I en annonskampanj gick kommunerna från Örnsköldsvik i söder till Haparanda i norr ihop och stod med som avsändare. I annonsens sista mening stod “Här växer ett kluster för den nya hållbara industrin fram och vi står starka tillsammans, mitt i en region som stödjer oss.”

Samtidigt som Trafikverket arbetar med planeringen av banans läge i samarbete med kommuner och i samråd med allmänhet och näringsliv jobbar kommunerna vidare med sin planering. Det mesta är ju klart i Umeå men i Robertsfors, Skellefteå, Piteå och Luleå arbetas det vidare med resecentrum och annan infrastruktur.

Har du också klimatångest?
I ett tidigare avsnitt av podden berättade vi om Trafikverkets miljörapport. Den visar att norra Sverige har samma problem som de södra landsdelarna när det gäller att sänka koldioxidutsläppen med 70 % fram till 2030. Men det är viktigt att komma ihåg att vi med Norrbotniabanan kommer mycket närmare målet. Utan den är vi inte ens i närheten. Länk till Trafikverkets miljörapport

Norrbotniabanan minskar koldoxidutsläppen med 80 000 ton per år. Ni som lyssnat på podden minns kanske att vår allvetande Lokförare berättade att vi kan frakta två ton gods 2 mil med lastbil och 900 mil med tåg för samma koldioxidutsläpp. Men hur ser besparingarna kring koldioxidutsläpp ut för persontrafiken? SJ har en miljökalkyl där du kan knappa in avstånd eller mellan vilka orter du ska resa och vips får du fram vilka utsläpp din resa ger med olika transportslag. Det ser ju väldigt bra ut när man tittar på järnvägens små utsläpp av koldioxid.

Alla trafikslag har sina för- och nackdelar. Speciellt när det gäller de långa avstånden i framför allt norra Sverige där vi idag är hänvisade till flyg, buss och bil. Något som ger oss på Norrbotniabanan en viss klimatångest. För även om vi först och främst väljer tåg så måste vi ibland både flyga och åka buss och bil. Länk till miljökalkyl.se

Jag läste nyss en mätning från SIFO om att nästan hälften av svenskarna uppger att de oroar sig för klimatet en gång i veckan eller oftare. Framförallt är det unga kvinnor i åldern mellan 16–29 år som lider av klimatångest. Samtidigt är det imponerande att så många av de tillfrågade i undersökningen uppger att de gjort förändringar i sin livsstil under det senaste året. En tredjedel uppger att de åker mindre bil, en femtedel har valt bort flygresor, runt 40 procent uppger att de shoppat eller konsumerat mer klimatsmart och en fjärdedel har energieffektiviserat sina hem. Det är ett bra sätt att jobba för ett mer hållbart samhälle!

Vi hörs igen! / Elisabeth Sinclair

PS. Glöm inte att kika på vår kampanjsida, byggnorrbotniabanan.nu, där vi då och då lägger ut information om vart våra partier står i frågan om Norrbotniabanan. Har du ytterligare frågor gällande det som sägs i podden och här i bloggen eller som du stött på någon annanstans får du gärna mejla oss på info@norrbotniabanan.se

Norrbotniabanan